Föreläsningar

Detaljer

Publicerad måndag, 27 februari 2012 19:00

Skriven av Malix.se Carina Ikonen Nilsson

Tillsammans med Sina egna illustrationer pratar Carina utifrån sin egen erfarenhet om

• Tillgångarna som tydliggörs i kreativa sammanhang
• Bemötande och bättre arbetsmiljö i skolan.
• Det egna värdets viktigheter
• Hur vi genom respekten till varandra kan hjälpa barn att växa.
• Att förvänta sig tillgångs-på-byggnader

Carina är en fantastisk föreläsare och berättar på ett mycket intressant sätt om sina svårigheter och hur hon har lyckats så bra i livet. Hennes föreläsning ger publiken insikt i både svårigheter och styrkor hos kvinnor med ADHD. Att vara mamma med ADHD, som har flera barn med olika funktionsnedsättningar är en del som hon ger insikt om till åhörarna. Utvärderingar från de föreläsningar vi haft har fått mycket bra omdömen.  Jag rekommenderar henne varmt till att fortsätta och sprida kunskaper om hur det är att vara kvinna med ADHD.

 Annika Bengtner/familjestödsenheten

• Bättre kan det inte bli, en fantastiskföreläsning.
• Så otroligt bra. Strongt Carina!
• Helt fantastiskt, givande intressant och bra.
• Såmycket information och jag fick en så bra inblick i Beteendet.
• Massvis av kunskap, Sammanfattande Ger mig mera förståelse
• Såintressantatt höra hur Carina berätta om sinaegna erfarenheter
• Nu kan jag ha mera förståelse vid behandling av attvara patient med diagnos.
• Fantastiskt att lyssna på en person som lever med detta och somfår det att gå ihop.
• Mycket lärorikt.
• Möter ofta barn med ADHD, bra att få en större insikt i deras miljö.
• Jag har lärt migsåmycket om ADHD när jag lyssnat på dig, Carina.
• Nu förstår jag att jag mött Kvinnor med ADHD i mitt arbete.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

O(H)älsa eller (H)älsa

Detaljer

Publicerad söndag, 26 februari 2012 10:56

Skriven av Carina Ikonen Nilsson

Psykisk ohälsa eller inte ohälsa, hälsa ?  Efter att ha läst tankar och ord om vad psykisk ohälsa är och inte är, blir jag förvirrad.  Vad är psykisk ohälsa, vad är hälsa? För mig känner jag att jag börjar närma mig ordet. Men känner rädsla att trampa människor på tårna. Har inte för avsikt att stigmatisera eller stänga ut eller in människor i hörnen.

Psykisk hälsa är mera vänligt att närma sig, då blir jag i tanken mjukare. På något sätt känns det mindre farligt. Visst är det konstigt då jag i min roll som ambassadör inom projektet (H)järnkoll  går ut och pratar om just psykisk O(H)älsa. Men utifrån mitt perspektiv. Skulle inte för mitt liv, våga mig på att prata i större perspektiv. 

Man vill nu att det ska definieras vad och vilka, som får plats i ordet. För mig blir det konstigt, för mig blir det tokigt, för psykisk hälsa är en va de ingredienser, som bor inom oss  alla. Trauma, ångest, Depression, bipolär och allt vad det nu heter. Så tänker jag, att det är väl ingen som har mera eller mindre rätt till ordet?  Själv skulle jag helt vilja avsäga mig rätten till ordet, om det även medförde att jag  alltid för all framtid helt kunde av säga mig upplevelser från Psykisk O(H)älsa i alla dess former.   Fast redan när jag skrev orden, inser jag det orimliga, och vilken förlust det skulle vara för mig i livet  avsäga mig psykisk O(H)älsa. Det är ju att även avsäga mig psykiska upplevelser, känslor över huvudtaget.  Det hade ju  gjort mig till icke levande, till en robot eller något som inte känner över huvudtaget.  Jag tänker att det är svårt att dra en gräns, vem har rätten till ett ord, vem har tolkningsrätten? Vem äger rätten att säga, vem äger rätten att bestämma vem som kan uttala sig?

Nej, det är där jag vill slippa ha rätten. Där vill jag inte välja, för jag har inte rätten att lägga någon eller något, i leden, vem som kan uttala sig om.  Psykisk hälsa har vi alla. När mina negativa tankar får en större roll i mitt liv, som gör att jag får svårt att hantera min vardag, då pratar jag om Psykisk O(h)älsa.  När jag behöver hjälp med att bli påmind om vad jag uppskattar, när jag inte hittar till den avkoppling, den ron som jag får av att måla, skriva, eller vad det nu kan vara. Då behöver jag hjälp med att hitta tillbaka till mig. Då menar jag att jag mår mera psykiskt dåligt, har O(H)älsa. Är det någon som vill ta ifrån mig den rätten, eller något annan så var så god. Men tyvärr gör det inte mig mindre ledsen, mindre likgiltig i de stunder. 

Jag tänker att vi kan inte, får inte döma en annan människa. Vi kan inte ta ifrån någons dennes upplevelser. Inte ens då vi gått i hennes/hans mockasiner, inte ens då ser jag mig rätten att döma någon annan. 

(H)järnkoll eller inte

Detaljer

Publicerad lördag, 25 februari 2012 17:02

Skriven av Malix/C. I. Nilsson

   Har skrivit ner lite om mina egna tankar utifrån herr Hannes Qvarfordt tankar om (H)järnkoll...

Vilken tur att vi alla är olika och att vi alla har olika sätt att se på saker.  (H)järnkoll eller inte (H)järnkoll därom kan vi tvista i oändligheter tänker jag. Själv gillade jag attityduppdraget.   Det står för mig för styrka, lite göteborgskt tyket, men oavsett namn eller inte namn. Att vara eller inte vara, så känner jag att ingenting är antingen för eller emot, det får Amerikanerna stå för: är ni med eller emot. Jag vill inte välja. 

Biologiska eller inte biologiska där om kan vi också tvista och slå i blindo och oss blodiga.  Även här tänker jag, att det ena ute sluter inte det andra. Har jag adhd så är det kanske inte så svårt att inse, att mina barn även dem kommer att vara mindre bra på det som är mina svårigheter. Oavsett om de får mina gener och tillgångar så kommer jag inte kunna lära mina barn det jag själv inte kan. Har jag svårt för att lära mig hur tiden känns, så är det självklart så att jag inte kan lära mina barn att hantera tider och få dem till att ha fullkoll ( )Järnkoll på tiden. Alltså kommer det nog mera vara nära sanningen att mina barn kommer att ta till mina strategier för att de skall få någon som helst koll på hur man hanterar tider. 

Impulsivitet är även det något som jag har en oförmåga att lära mina barn. Detta är något som jag hela tiden enligt vissa, ska träna mig i att inte vara.  Jag har även en hörselskada, som gör att jag hör mindre bra än vissa andra.  För min nedsättning av hörseln har jag i dag en hörapparat. Den gör att jag idag slipper vara så förjordat trött. Slipper gissa mig till vad andra människor säger till mig.

 Tror inte att jag någon gång upplevt, att någon krävt av mig att jag ska sitta och träna mig i att höra bättre. Utan där har jag blivit bemött med förståelse och acceptans, när jag berättat att jag har en nedsättning i min hörsel.

 Även hörseln har ju haft en inverkan på min familj.  Då jag var utan hörapparat var det ju så att de människor jag pratade med var tvungna att prata lite högre, eller att miljön var hörselvänlig.  Självklart har det påverkat mina barn att jag haft en hörselskada. Vi har säkerligen pratat högre till varandra än i andra familjer. Där till är det ju den lilla delen i ADHD. Det hör även det till att jag har svårare att reglera och ha KOLL på vilken volym jag har på talet. Ibland pratar jag både för högt, för mycket och för osammanhängande.  Detta i sin tur gör ju att mina barn även de har lite svårt med just volymreglaget på sitt tal.

 Hönan eller ägget, Ja säg det. Men en gång för länge, länge sedan, när min son efter många år fick svart på vit, varför han kanske inte klarade av att sköta sig lika bra i skolan som de andra barnen.  Så fick jag rekommendationer av min sons läkare att jag kanske skulle göra en utredning. Läkaren då frågade hur mina föräldrar hade det, vad hade min far sysselsatt sig med. Hur hade jag klarat skolan, kan jag läsa och massvis där till, självklart så är det så att socialtarv visst. Jag är den sista som skulle sluta tro på ett socialt arv, för självklart så speglar mitt sociala arv in. Men det utesluter inte det andra.  Min far även han hade vad man idag kalla ADHD.

Kanske är det just därför jag och min far hade en sådan bra relation. Kanske var det just därför det gjorde så ont i honom, när han fick veta att min son hade så svårt för att lära sig läsa, sitta still och allt där till. Min far frågade min son när min son var liten, om han strävade efter att bli en lika stor idiot som honom själv.

Min far var riktigt noga med att min son skulle vara duktig. Ville att han skulle delta i olika föreningar och annat. Vägrade se att min son blev mobbad för att han inte var som andra han.  Min far vägrade acceptera att min son inte kunde skärpa till sig. Det var ju bara att sitta still.  Allt som min far själv hade fått växa upp med i sitt liv. Han trodde det skulle hjälpa hans barnbarn att bli som alla andra. Även om det aldrig hade hjälpt honom själv som liten. Men det var väl för att han hade en sådan gedigen värdelöshetsuppfattning om sig själv.

Tänk jag var klokare än min far där, för redan tidigt så insåg jag att min son, han var inte sin far upp i dagen. För min son var mera lik sin mamma, och sin morfar. Mins sons mamma alltså jag, har ofta fått skärpa till mig, ofta har jag fått höra att jag borde lägga lika mycket kraft på att skriva läsa räkna i skolan, lika mycket kraft där som den jag lägger på att rita och måla. Det är ett litet problem där, för rita och måla just inom det området har jag i hela mitt liv fått höra att jag är duktig. Att det är ett område som jag behärskar.  Jo visst jag växte upp med min far, min mor, och en massa andra vuxna runt omkring mig. Visst min fars adhd kanske smittade av sig på mig.  I formen av miljö men, och det är inte ett litet men,det genetiska arvet, de trasiga kedjorna av dna, dom bor där inom mig. Min fars okunskap i att skriva, den okunskap har jag också.  Min oförmåga att ha med eftertänket är i vissa sammanhang en tillgång, men inte alltid- Den oförmåga har jag  inte kunnat lära mina barn. Kanske är det därför att de är mera impulsiva men, men, det kan även bero på att de har lite av mina gener inom sig. De gener som gör att de liksom saknar den där lilla, lilla delen som ger vissa av oss eftertänket och gör oss mer o- impulsivt levande.   Bio - socio ja igen det ena utesluter inte det andra……

Hjärn eller inte järn, ett namn eller inte namn.

Ps skriver man i brev, men kan ju nämna att när jag började träffa min kurator en gång för många år sedan. Då var jag hans läromästare. Vi gick liksom tillsammans på okänd mark men jag kände till Vegetationen och miljön. Det händer till och med att han frågar mig om saker, hur jag skulle löst det eller hur jag tänker i vissa situationer. När jag började hos honom då jag fick min diagnos, så lärde jag honom bara genom att vara som jag är. Idag skulle jag rekommendera människor att ta kontakt med honom, om de har frågor om adhd. Fast ändå inte, det hade ju blivit mindre lediga tider för mig att nyttja då.

Psykisk sjukdom är inte som vilken sjukdom som helst enligt mig.  

För det är fan så mycket lättare att få hjälp om jag sitter i rullstol. Har jag där emot lite svårt med att komma i tid, eller sitta still, då är det väldigt vanligt att jag får höra att jag bara behöver skärpa till mig.

Nu är det inte så att jag har en sjukdom. Nej jag har en funktionsnedsättning som jag varit så illa tvungen att lära mig hantera. Och tänk att i vissa sammanhang så är det till och med ett handikapp men då handlar det mera om att miljön är handikappande.