We have one guest and no members online
Hur går det ihop? Hänger det ihop på något sätt?
Igår fick jag en inbjudan på FB, sickness av Anitha Östlund. Innan FB råkade jag komma i kontakt med henne i från ett annat forum Skrivpuffen som är utformat av Ann Ljungberg.
Igår blev jag alltså inbjuden till ett forum på FB, där Anitha ville samla sina skrivar vänner. Jag var alltså utvald. I samband med utvalandet så ramlade in konstigheter i mig. Alla började presentera sig på sidan, hos mig flyttade det in prestationsångest.
“Självkänslan” som borde finnas, fanns inte, försvann långt bort. Flertalet gånger gick jag in och försökte mig på att skriva en presentation om mig själv. Hade tankar om att men gud vad ska jag skriva, det hela blev på ett konstigt sätt jätte stort utan att jag riktigt fattade det. Ångest över en sådan sak är ju ganska dumt med tanke på att jag redan för tre år sedan, skrivit en bok där jag hela tiden egentligen skriver om mig själv. “ Jag föredrar att kalla mig impulsiv” heter boken. Dessutom är jag ute och pratar in för okända människor ganska ofta, både i små och stora grupper. Då står jag längst fram och pratar på, som om det var det enklaste i världen. Så det var konstigt att jag inte förmådde mig att skriva en presentation på en grupp sida.
Problemet för mig, var att jag hade titelfobi. Jag tittade runt på människorna som hade skrivit en presentation, blev mer och mer tillbaka dragen i mina ord. De var författare, redaktörer, lektörer och ja gud vet vad alla dessa människor hade för olika tiltar och roller, i skrivsammanhang. Vad skulle jag skriva i min presentation? Blev frågor som flyttade in i mig. Men gud ,vad ska jag skriva vad gör jag i den gruppen.
Asså snacka om självkänslodödstankar och förminskande ut i finger spetsarna. Ju längre tiden gick ju längre ner i skorna var jag. Senare fram på kvällen tog jag mod till mig och började skriva. Fingrarna riktigt dansade fram på tangentbordet och ångesten försvann ju fler ord som hittade till den lilla textrutan. Innan jag hann tänka efter tryckte jag på rutan sänd. Jag läste inte igenom det jag skrivit, vilket i och för sig inte är ovanligt för mig. För jag tänker ju inte efter innan. Det så omtalade efter-tänket är ju något som jag liksom saknar. Detta var inte orsaken igår, då jag klickade iväg min presentation. För orsaken att jag inte läste igenom presentationstexten, var mera känslor av en massa rädslor av att inte duga, inte passa in, i den lilla gruppen av namn.
Idag är alla konstigheter och alla tankar från i går, historia, upplevelser som jag från historian känner att de upprepar sig. Historian upprepar sig, då när jag inte är vaken, ser med mina självkänsloögon på mig och mina beteenden. Då har jag väldigt lätt för att höja andra människor till skyarna, medans jag själv försvinner ner till havets botten. Jag märker det inte ens. Vet bara att jag får svårt att ta mig upp till ytan efter ett tag.
Nej nu har jag skrivit nog idag. Texten här visar mig att jag måste ta nya tag i självkänslo-jobbet igen, jag har nog lagt det för länge åt sidan. Det är alltså dags att kavla upp ärmarna och göra viktighetsarbete igen. Självkänsla är ju inte nått som ligger i skafferiet år efter år. Utan likt mjölk, så är det en färskvara.
Nu sitter jag på Hotell i Borås, online kände att det liksom var bättre att vara på plats redan idag. Imorgon kommer jag att prata om ADHD och om vi tar på oss min farmors glasögon kan hitta tillgångar i alla människor. Det finns inte någon som kan hitta tillgångar i människor som min farmor. Hur liten den än är så hittar min farmor den och lyfter fram det i ljuset. Med orden: Han/ Hon har det inom sig det är en gåva. Ibland tänker jag att alla borde få uppleva min farmors ögon när hon ser tillgångar i människor jag tror att det då hade varit lättare för alla människor att se vackerheter i de människor de möter.
Egentligen hade jag inte tänkt att blogga idag, utan bara ta det lugnt kolla tv och vila inför morgondagen. Men när jag idag kollade bloggen då ramlade det in kärlek i mig ljus och jag kom åt igen till känslan som visar på varför jag skrev min bok. Inlägget har fått en kommentar som var just den anledningen som gjorde att jag skrev boken.
Idag skimrar det lite mera av just kvinnan och dottern det handlar om. Klickade på hennes namn och fick läsa mera underbarheter dom gjorde att tårarna liksom tittade fram i lycka. Imorgon är jag redan lite efter nio redo för att berätta om att jag är en människa med tillgångar inom vissa områden.
talbok och punktskriftsbiblioteket. Idag fick jag ett spännande mail ifrån just det företag. Där stod det att någon har talat in min bok som talbok. Gissa om det skuttade till inom mig när jag läste. Blev yr i skallen av att tänka tanken, att någon där ute i vårt avlånga land har tagit sig tid att få talboksbiblioteket att göra en tal bok av min bok.
Hela dagen har jag vilat mig i tacksamhetstankar och blir alldeles varm i kroppen av tanken på denna vänliga själ.
Kanske är det en händelse som andra tänker att ja och varför så glad. Eller kanske tänker någon ja men va då spelar roll.
Men för mig är händelsen stor. Varför? Jo, för att jag själv är handikappad i just läs och skrivsituationer. I och för sig så har jag ju sedan länge haft förmånen, att ha olika program så gör mig o-handikappad. Men en talbok, då är det minsann på riktigt! Inte en så att jag bett någon göra det, och inte är det så att jag tjänar en massa pengar på det.
Men hela grejen. Är stor någon har tyckt att min bok är så viktig, att denna någon sett eller hört sig för. Om den kan bli inläst av tal-bok och punktskriftsbiblioteket. För mig är det stort till och med vackert. Nu kan även människor som är som jag själv, läsa eller i alla fall lyssna till boken. Någon kan ha den i bilen och lyssna eller på datorn. Jag blir tårögd av tanken.
Vill någon läsa eller lyssna på min bok så går det att göra genom att kontakta www.tpb.seMen jag tror det är så att du måste ha någon form av handling som visar på din funktionsnedsättning. Tänk att människor som är som mig, vi som ibland inte orkar eller har ro i kroppen, vi kan ha den i lurar i öronen och istället lyssna på min bok som heter “Jag föredrar att kalla mig impulsiv”. köper du den från denna sida så får du ett signerat ex. Men självklart finns den även på liten upplaga som vanligt.
Har hittat 10 oskrivna regler i en bok som är skriven av Nancy J Patrick. Boken heter Leva med asperger, det är en praktisk Guide för tonåringar och vuxna.
De tio oskrivna reglerna ger mig en större förståelse för människor med asperger. Ger mig insikter om hur vissa stunder kan undvikas. Reglerna visar på storheterna i att undvika bråk. Efter som boken är skriven till människor som har olika till och O-tillgångar inom autismspektrat så är det regler de kan ta till sig, i olika sociala sammanhang.
Enkla levnads regler.
Vissa av reglerna är svårigheter jag själv ibland brottas med. Regel nummer 6 är en regel som jag borde träna på allt som oftast. Skrivas med stora bokstäver och den borde glimma förbi mig när jag är i sådana situationer. Till och med så att kanske den borde omskrivas i regel nummer ett, men då borde regel nummer 1 skrivas så att det blir mera absolut. Ändå har jag inte asperger utan ADHD. Regel nummer 4 även den en regel som jag enligt vissa borde träna mig i allt som ofta. till viss del kan jag hålla med. Men jag tänker även att diplomatiska människor utan ärlighetsnormen borde träna lite mera på att vara mera ärliga så att jag mindre ofta slipper gissa mig till.
Man säger ofta att människor med ADHD uppfinner hjulet igen. Min son frångår denna företeelse, för han uppfinner inte hjulet en gång till. Han ser till att använda det hjul som finns, men, på många olika sätt. Som vanliga människor, utan våra tillgångar, inte ens hade haft tanken på att använda det till.
Facebook lär ju även de ha en massa oskrivna osynlighetslagar, som vi bara förväntas att kunna. Lisa har en del tips där